7 Juni.

Jag fick en tanke idag när jag satt på muggen och flexade ringmuskeln.
Ni förstår, vi har ett riktigt gammalt duschdrapperi från när vi var små i vårt badrum på övervåningen. Det har små urblekta pingviner som leker i isvakar avbildat på sig. Och som alla bilder på alla duschdrapperier (och på liknande ting, typ tapeter och gardiner, vars längd inte är avgjord vid tillverklingen) finns det bara ett ändligt antal som sedan upprepas efter samma ordning om och om igen, i samma bestämda mönster. I draperiet i fråga är det fyra.
Så under tiden som ringmuskeln jobbade på (blodpudding och kebabtallrik dagen till ära), försökte jag förstå hur bilden var indelad. Var sekvensen om fyra pingviner upprepades. Vart spärrlinjen drogs. Och då slog det mig. Ett problem med dagens samhälle i allmänhet, och mig i synnerhet. Och det har ingenting med pingviner att göra.
Ni förstår, allting måste idag rationaliseras, kvantifieras och definieras, för annars kan inte maskiner hjälpa oss. Och detta sprider sig till folks livsåskådning. Allt är strukturerat, allt måste vara logiskt. Men logik är bara ett verktyg, ett redskap. Det är bara ett sätt att nå ett mål, som att slå en spik med en hammare istället för en teddybjörn. Logik kan inte ge någon, eller något, en mening.
Min nästa fundering är att det här draperiet är direkt pinsamt. Varför ingen slängt skiten? Svaret på den frågan förblir en av universums olösta gåtor..