Sunshine

I en slag av förtvivlan vill jag börja denna nya era med att böja mig ner vid klagomuren och varna alla och envar som vill se dagens ljus att inte flytta norrut. Det börjar så sakterliga bli bättre men under vinterhalvåret, som intressant nog varar åtta månader (fråga mig inte vad de lär ut för matte i traktens skolor), är mängden sol beklämmande liten.

Men till skillnad från andra civilisationer verkar dessa "norrlänningar" inte alls skämmas för sina tillkortakommanden, utan verkar istället stoiskt ha accepterat sin roll i världen. Något jag insåg då jag för några dagar sedan passerade Aucusticum (stadens musikuniversitet), där en stor obelisk i bakelit pryder taket på en av byggnaderna. Härlig syn på natten (läs: 18 timmar om dygnet), men en förskräckelse för varje kännande varelse under dagens ljusa timmar. Ett faktum som medvetet ignorerats av den arkitekt som en gång ritade denna styggelse, då den spenderar så stor del av dygnet insvept i vintermörkrets mysiga filt.

Jag är ingen soldat.

Okej, kanske en smula.

Efter många påtryckningar från min trogna läsarkrets (Malin), förklarar jag härmed min skrivkramp nedtrampad, bortblåst och i största allmänhet förpassad till intigheten.
Okej, det är kanske inte en objektiv sanning, men jag skall försöka spela efter den i varje fall. Därför kommer de inlägg som följer vara en smula framtvingade, men det är ändå min ihärdiga förhoppning att ni ska finna dem i alla fall en smula läsvärda.

Here goes nothing..