Barfota, utan strumpor och skor.

Gick barfota ikväll, fick ett par pikar om det. Förundras över hur folk orkar bry sig.
Jag menar, om det är politiskt korrekt för killar att pilla varandra i rumpan, borde det ju vara lugnt att gå barfota.. ?

Feberkåt

Dina ögon fick mig att tänka på kossor
Ditt hår doftade likt rosor
Snälla Rara
Söta Underbara.
Du glömde dina trosor..

Jag har verkligen tråkigt..
Halsflussen håller mig i ett järngrepp :(

stormvarning

Det är en märklig sak, att sätta sig ner för att skriva nu för tiden. Stillsam, tyst men helt ofruktsam. Du förstår, det blir blankt. Alla de tankar och känslor som likt kossor i en tornado tumlar omkring i huvudet är helt plötsligt borta. De finns inte där. Borta. Putts väck.
Det är skönt, men frustrerande på samma gång.
Att skriva är en av de få saker jag verkligen är bra på, och jag vill inte förlora det, även för ett par ögonblicks själsfrid...

The show must go on.

Kallsvetten rinner ner för nacken, hjärtat bankar i bröstet och blicken flackar. Varje skrovlande stavelse känns som en pisksnärt. Jag ser läkarens förstående min, kämpar tappert med den spelade medkänslan. Frågan är i hennes huvud är redan avgjord.
Inga självmordsförsök. "han behövs inte läggas in"
Inte ens några självsmordstankar? Ingen medicin heller alltså.
Jag förstår hur jag ser ut för henne. Jag gråter inte, snyftar inte ens. Rösten är jämn. Robotlik i mina öron. Jag kämpar som ett fänglsat djur i IKEA-stolen. Vill bara därifrån. Hon förstår inte hur det kan vara. Tror att sömnen är det stora besväret. Jag trodde aldrig att en övervecklad självkontroll skulle vara såhär svår att dras med...

Jag hatar att förklara mitt verkliga känsloliv. Sånt man inte kan förklara rationellt. Känslor som bara finns där, bara för att finnas. Det är en hemsk sak, att försöka förklara det.
Hemskt därför att jag innerst inne är livrädd för att folk verkligen ska kunna förstå mig, verkligen kunna dömma mig. Kunna spika upp mig på ett kors, titta på mig, och veta precis hur ynklig en man kan vara, under skalet.
Utan min förklaring drar sina egna slutsatser. Jag är inte rädd för att folk ska tycka illa om mig så länge de gör det på falska grunder. Och resten.. tja, jag är tillräckligt mycket cyniker för att lita på människans natur. Innerst inne skäms vi alla för oss själva, och glorifierar därför alla andra. Ser upp till dem, ser på dem som förebilder. Ignorerar sen deras dåliga sidor i hopp om att de ska återgälda tjänsten..

Jag vill inte förstöra alla andras tro på mig, för du förstår..
Om de tror på en bättre mig, kan jag också göra det.

Sockholm

Jag kom precis hem från das schtorstad, och har såklart en liten anekdot i beredskap. Det första som slog mig var hur många människor det kan rymmas på en begränsad yta. Det förvånade mig hur många de var, och sen förvånade det mig ännu mer att det förvånade mig. Jag har inte befunnit mig på särskilt tätt befolkade områden sista tiden (Växjö påminner mest om en fluglort i jämförelse, och piteå skall vi icke ens nämna här..).
Jag stormtrivdes med att känna pulsen runt omkring, alla tusentals människor som passerade mig varje ögonblick. Varje passage ett nytt ansikte, en potetiell livshistoria. Det fick mig att vilja känna dem allesammans, konstigt nog, eftersom jag finner stockholmare ett över lag rätt otrevligt släkte..

Sen blev det i alla fall femtioårsfest och skitprat långt in på natten i hotelllobbyn.

Det kändes väldigt märkligt när vi sen stilla rullade in i Alvesta igår. Det var mörkt utanför bilrutan och regnet duggade tätt, men på något märkligt sätt var ändå som att komma hem på ett vis jag inte upplevt på länge. Som att den mörka, dystra siluetten framför mig på något vis var det Alvesta jag lärt känna under alla dessa år.. Märkligt

Sudda sudda bort din sura min..

Har ni någonsin vandrat hem en sån där svinkall vinternatt och kännt snoret bara rinner och rinner, men ni har ingenting lämpligt att snyta er i så ni bara snörvlar på och traskar vidare. Men förr eller senare kommer man till en punkt då det liksom inte går längre, då man dragit in så många gånger att det känns som att hjärnan håller på att långsamt pressas ut genom hörselgången?

Så känner sig Scorp. just nu..

Vila i frid, Norrland.

Sunshine

I en slag av förtvivlan vill jag börja denna nya era med att böja mig ner vid klagomuren och varna alla och envar som vill se dagens ljus att inte flytta norrut. Det börjar så sakterliga bli bättre men under vinterhalvåret, som intressant nog varar åtta månader (fråga mig inte vad de lär ut för matte i traktens skolor), är mängden sol beklämmande liten.

Men till skillnad från andra civilisationer verkar dessa "norrlänningar" inte alls skämmas för sina tillkortakommanden, utan verkar istället stoiskt ha accepterat sin roll i världen. Något jag insåg då jag för några dagar sedan passerade Aucusticum (stadens musikuniversitet), där en stor obelisk i bakelit pryder taket på en av byggnaderna. Härlig syn på natten (läs: 18 timmar om dygnet), men en förskräckelse för varje kännande varelse under dagens ljusa timmar. Ett faktum som medvetet ignorerats av den arkitekt som en gång ritade denna styggelse, då den spenderar så stor del av dygnet insvept i vintermörkrets mysiga filt.

Jag är ingen soldat.

Okej, kanske en smula.

Efter många påtryckningar från min trogna läsarkrets (Malin), förklarar jag härmed min skrivkramp nedtrampad, bortblåst och i största allmänhet förpassad till intigheten.
Okej, det är kanske inte en objektiv sanning, men jag skall försöka spela efter den i varje fall. Därför kommer de inlägg som följer vara en smula framtvingade, men det är ändå min ihärdiga förhoppning att ni ska finna dem i alla fall en smula läsvärda.

Here goes nothing..