Smells like teen spirit

Jag tror att vi alla har upplevt det någon gång. Magsäcken känns som bly, en klump i bröstet. Och en hjärna som vägrar sluta tänka, vägrar inse att all nattlig analys i världen inte hjälper.
Ångest. Man oroar sig för framtiden eller mår dåligt för drömmar som aldrig slog in i dåtiden. Man har kanske skrikit åt sina föräldrar eller gjort sitt livs misstag.
Ångesten är genast där för att straffa oss, för en sak har all form av ångest gemensamt.

Det suger.

Kirkegaard trodde att ångesten var den naturliga följden av den fria viljan och förmågan att välja. Sartre sade att vi alla är dömda till frihet, och vi lever äntligen i ett samhälle där lite och ingenting hindrar oss från att göra precis vad vi vill.
Jag saknar den gamla tiden. Tiden innan jag läste om franska filosofer, existentialism eller eget ansvar. När jag låg vaken på natten, inte på grund av ångest över dåliga val.
Då sängen var mitt kungadöme, och täcket det slott jag gömde mig i beväpnad med en ficklampa och ett utnött nummer av Kalle Anka.
Tiden då man fortfarande trodde att föräldrarna kunde lösa alla problem, och kittla bort all smärta..