The show must go on.

Kallsvetten rinner ner för nacken, hjärtat bankar i bröstet och blicken flackar. Varje skrovlande stavelse känns som en pisksnärt. Jag ser läkarens förstående min, kämpar tappert med den spelade medkänslan. Frågan är i hennes huvud är redan avgjord.
Inga självmordsförsök. "han behövs inte läggas in"
Inte ens några självsmordstankar? Ingen medicin heller alltså.
Jag förstår hur jag ser ut för henne. Jag gråter inte, snyftar inte ens. Rösten är jämn. Robotlik i mina öron. Jag kämpar som ett fänglsat djur i IKEA-stolen. Vill bara därifrån. Hon förstår inte hur det kan vara. Tror att sömnen är det stora besväret. Jag trodde aldrig att en övervecklad självkontroll skulle vara såhär svår att dras med...

Jag hatar att förklara mitt verkliga känsloliv. Sånt man inte kan förklara rationellt. Känslor som bara finns där, bara för att finnas. Det är en hemsk sak, att försöka förklara det.
Hemskt därför att jag innerst inne är livrädd för att folk verkligen ska kunna förstå mig, verkligen kunna dömma mig. Kunna spika upp mig på ett kors, titta på mig, och veta precis hur ynklig en man kan vara, under skalet.
Utan min förklaring drar sina egna slutsatser. Jag är inte rädd för att folk ska tycka illa om mig så länge de gör det på falska grunder. Och resten.. tja, jag är tillräckligt mycket cyniker för att lita på människans natur. Innerst inne skäms vi alla för oss själva, och glorifierar därför alla andra. Ser upp till dem, ser på dem som förebilder. Ignorerar sen deras dåliga sidor i hopp om att de ska återgälda tjänsten..

Jag vill inte förstöra alla andras tro på mig, för du förstår..
Om de tror på en bättre mig, kan jag också göra det.