Sockholm

Jag kom precis hem från das schtorstad, och har såklart en liten anekdot i beredskap. Det första som slog mig var hur många människor det kan rymmas på en begränsad yta. Det förvånade mig hur många de var, och sen förvånade det mig ännu mer att det förvånade mig. Jag har inte befunnit mig på särskilt tätt befolkade områden sista tiden (Växjö påminner mest om en fluglort i jämförelse, och piteå skall vi icke ens nämna här..).
Jag stormtrivdes med att känna pulsen runt omkring, alla tusentals människor som passerade mig varje ögonblick. Varje passage ett nytt ansikte, en potetiell livshistoria. Det fick mig att vilja känna dem allesammans, konstigt nog, eftersom jag finner stockholmare ett över lag rätt otrevligt släkte..

Sen blev det i alla fall femtioårsfest och skitprat långt in på natten i hotelllobbyn.

Det kändes väldigt märkligt när vi sen stilla rullade in i Alvesta igår. Det var mörkt utanför bilrutan och regnet duggade tätt, men på något märkligt sätt var ändå som att komma hem på ett vis jag inte upplevt på länge. Som att den mörka, dystra siluetten framför mig på något vis var det Alvesta jag lärt känna under alla dessa år.. Märkligt