Desolation road

Foten landar mjukt på det nedersta trappsteget då morsan springer förbi, på väg in för sin morgondusch. Trots att jag har huvan dragen över huvudet och tittar ner, kan jag inte undvika att höra henne dra efter andan. En helt förståelig reflex, då kroppen desperat försöka mata sitt nervcentrum med tillräckligt mycket bränsle för att den ska kunna förstå vad det är för främmande varelse som brutit sig in i hennes hus. Efter en bråkdels sekund blåses faran av, då hon inser att det är hennes egna son som står i trappan.
Klockan sju. En måndagsmorgon.
Och han, han som inte har inga tider att passa?

Föräldrar blir besvikna på sina barn av många anledningar. Dem sköljer inte av och diskar, tar för lite ansvar, säger fel saker till deras bekanta, äter för lite (eller för mkt), kommer hem för sent eller umgås i kretsar som helt enkelt är fel för honom. Men i bland undrar jag om de någonstans där inne är besvikna, eftersom vi aldrig kommer att vara lika upproriska som dem. Vi kommer aldrig förändra världen lika mycket, röka lika mycket gräs, ha lika långt hår, lika fula utsvängda jeans...
Idag sparkar morgondagens revolutionärer etablisemanget i skrevet då vi med skeva leenden tankar hem musik från nätet, skriver ilskna blogginlägg om FRA-lagen och ignorerar requests på facebook. De revolutionärer som för tjugo år sedan hade hackat NASA från sin lilla garderobsgömma, kämpat mot kapitalet och delat ut kommunistpropaganda på fritiden.

Ibland undrar jag om det faktiskt var bättre förr.